Mot bankkort och digitala betalningar

I montern visas ett urval av de mynt och sedlar som gavs ut under perioden 1874–2017. När perioden inleddes hade Sverige och Danmark just bildat den Skandinaviska myntunionen och året därpå skulle Norge gå med. Enligt 1873 års myntlag var tiokronan huvudmynt och varje tiokrona skulle innehålla 1/248 kilo fint guld. 1 krona delades in i 100 öre. Unionen varade i praktiken fram till 1920-talet då den upphörde på grund av olika inflationstakt i de tre länderna. Formellt upphörde unionen dock 1972. Valören krona finns kvar i både Sverige, Norge och Danmark.

Reguljära guldmynt upphör att präglas 1920 men minnesmynt och jubileumsmynt slås än idag i guld, senast till bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling 2010.

Silverhalten i mynten sänks under andra världskriget och mellan 1962 och 1972 sker en övergång från silver till kopparnickel.

I anslutning till det första och andra världskrigen slås under några år bronsmynten i järn.

1950 slås den sista 1 öringen. Efter det upphör utmyntningen av 5- och 25-öringarna 1984, 10 öre 1991 och slutligen 50 öre 2009.

I den senast utgivna myntserien från 2016 ingår 10 kronor, 5 kronor i aluminiumbrons som till sin färg minner om de första 10 och 5 kronorna som gavs ut i guld under den skandinaviska myntunionen. 2 kronan har återkommit efter ett uppehåll sedan 1971 och myntseriens lägsta valör 1 kronan. De sistnämnda har båda övergått från att vara silverfärgade mynt till att ha samma färg som de lägsta öresmynten haft.

Efter 2007 upphör myntningen i Sverige efter drygt 1000 år och sker sedan 2008 på annan plats i Europa.

Guldmyntfoten

Tanken med att koppla valutan till guld hade sin huvudsakliga grund i tankar om stabilitet och att förenklade förutsättningar för internationell handel. Genom att koppla valutorna till något med ett så förhållandevis stabilt värde som guld var den allmänna uppfattningen att detta kunde uppnås. Därmed fick de olika länderna sinsemellan fasta växelkurser.  

England var en förebild internationellt då pundet var kopplat till guld under nästan hela perioden mellan 1717 och 1914. Flertalet länder hade sedan länge kopplat valutan till någon form av metall, oftast silver. Bimetallism förekom också, som i Sveriges fall där valutan periodvis kopplades till både silver och koppar, eller som i Frankrikes fall, till guld och silver.

Att enbart koppla valutan till guld hade knappast varit möjligt före upptäckten under 1800-talet av stora guldfyndigheter i Amerika, Australien och Kanada. Dessförinnan var mängden guld i världen alltför liten. En annan viktig komponent för att guldmyntfoten kom att fungera förhållandevis bra som stabilisator för världsekonomin var framväxten och utvecklingen av centralbankerna och deras funktioner. Egentligen tänkte man sig att en ekonomi som vilade på guldets värde skulle räcka för att lösa upp eventuella spänningar mellan de olika ländernas ekonomier. I realiteten kom centralbankerna att få en viktig roll när problem uppstod. De kunde hjälpa varandra, och de intervenerade mer än vad som kanske varit känt.

Mellan 1873 och första världskrigets utbrott 1914 innebar ett relativt fritt kapitalflöde till och från Sverige i kombination med fast växelkurs mellan kronan och guldet en gynnsam ekonomisk utveckling för landet. Låg inflation och relativt låga räntor kännetecknade denna period.

De flesta länder tvingades lämna guldmyntfoten på grund av första världskriget, så även de skandinaviska länderna. Inflationen ökade i olika takt i de tre länderna och unionen slutade i praktiken att fungera redan under 1920-talet. Trots det var det först 1972 som den upphörde formellt.

Under första världskriget uppstod snart också en brist på bland annat koppar. Priset blev så högt att det inte var möjligt att prägla skiljemynt i brons utan förlust. Lösningen var att istället ge ut mynt av järn. Att prägla mynt av järn var dessutom tidsbesparande då bronsmynt krävde smältning av metallerna innan prägling. Järn däremot kunde beställas i form av valsade plåtar med rätt tjocklek.

Efter första världskriget fanns en stark önskan om att återgå till guldmyntfoten, vilket också skedde på de flesta håll. I Sverige återinfördes guldmyntfoten redan 1922 även om det formellt skedde först 1924.

Ädelmetallerna försvinner ur mynten

Förutom de svenska mynt och skiljemynt som tillverkats av koppar eller brons så har huvudmynten historiskt sett antingen varit av guld eller silver. Att ha en viss mängd ädelmetall i mynten speglar vår önskan att mynten ska ha ett egenvärde som inte enbart är beroende av vårt förtroende för myntutgivaren. Under 1900-talet försvinner dock både guld och silver gradvis från våra mynt.

Guldet försvinner först och de sista svenska guldmynt som präglas är 20 kronor 1925 under Gustav V:s regeringstid. Enkronorna behåller en relativt hög silverhalt (80%) ända fram till 1942 då mängden silver halveras samtidigt som vikten sjunker något. De sista enkronorna som innehåller silver gavs ut 1968. Fem kronor i silver präglades dock så sent som 1971.

Efter 1968 har svenska guld- och silvermynt endast präglats som jubileums- eller minnesmynt. En- och femkronorna präglas i en legering av koppar och nickel mellan 1968 och 2013.  Den senaste enkronan introducerades 2016 och är präglad i kopparpläterat stål, det vill säga med en kärna av stål och ett tunt ytterskikt av koppar.

Betalkort och elektroniska pengar

Andelen som betalade sitt senaste inköp med kontanter sjönk från 39% till 9% mellan 2009 och 2020. Den totala andelen av tillgängliga pengar i form av kontanter är idag ungefär 1,2%. Resten av våra pengar utgörs av tillgodohavande som huvudsakligen är lagrade elektroniskt på ett eller annat sätt.

De senaste sextio årens utveckling talar sitt tydliga språk. Pengar vi använder idag finns inte längre i plånboken i form av sedlar och mynt. Istället har vi våra pengar på ett konto i banken som vårt bankkort är kopplat till. All kommunikation mellan bankerna i sin tur är helt och hållet elektronisk och många banker har helt upphört med kontanthantering. Om man vill ta ut kontanter får det idag ske via de enstaka bankomater som finns kvar, eller möjligen i kassan i en affär.

Idag behöver vi inte ens ha ett bankkort alltid. Vi kan lika gärna använda mobiltelefonen för de flesta transaktioner, antingen med hjälp av Swisch, Apple Pay, Samsung Pay, Google Wallet eller Swedbank plånbok. När svenskarna handlar i butik betalar 45% med betalkort, 27% med kreditkort, 14% med digital plånbok, 3% via faktura och 8% använde swish. 3% betalade på annat sätt. Vid onlineköp använde istället 12% kreditkort, 13% betalkort, 12% direkt från konto, 29% swish, Vips och mobile pay, 21 procent via faktura, och 7% använde digital plånbok (statistik från december 2022).

Visa mer